Rekonstruktion

Dieselverkstan Nacka Konsthall 2012
Att skildra tid, den som alltid pågår, hur gör man det? Tiden som försvinner och byggs upp på nytt, om och om igen. Vad är förgängligt, vad är för evigt? Hantverk och återbruk, samtida massproduktion. Tidspress – eller gott om tid; ett utsökt broderi framvuxet, ja, kanske i ren protest? Slow, ett uttryck i tiden. Genom sitt ständiga rådbråkande av textila material, likväl som den dagliga förbrukningen och hanteringen, som vi alla medverkar till har Monica Nilsson kommit in på tidsaspekten. Den är inskriven i materialet, så att säga.
Ja, och var börjar och slutar konsten?
I stora installationer och textila skulpturer som tar rummet i anspråk ges tiden form, i mängder av fragment, persedlar och textila lager på lager, som sediment av en gemensam verklighet. Ena stunden gräva djupt i lådorna, ta det man har och med varsam hand bygga nytt. Eller också, osentimentalt klippa sönder och montera till nya verkligheter (där även katten får bidra). Tunnsliten, gulnad rekvisita och kläder, allt behandlat med samma respekt. Inte styra för mycket, låt materialet tala. Noga hopvikt och travat på varandra. Ändå finns här en vårdslöshet. Kanske är det mängden. Plötsligt blottläggs vår tids stora samhällsproblem. Konsumtion och överflöd. Samtidens enorma svallvåg.